denordblidesdagbok

en annan avskeds tanke...

e just denna med att kunna ta avsked av sina egna principer o

värderingar... jag satt o läste i en dagbok från tidigare i våras o kom

på att de e lika jävla svårt att säga farväl till sina egna tankar... som

att göra de till någon man tycker mycket om... de jag menar e att de

e sjukt svårt att ändra på sitt eget sätt, att släppa de gamla o fatta att

de inte e rätt... att ta farväl av de som man inte tycker om, få sig själv

att fatta att man hade fel o de inte va/e som man trodde/tror...

detta e ett av mina svåraste spöken, jag tror att de e fel att ändra sig...

om jag har sagt eller tyckt en sak kan jag inte få mig själv att ändra

på de... som om de skulle spela någon roll, som om de vore så fel..?

hade jag bara låtit mig själv, se på saker o ting som de e egentligen

e o inte som jag ville att dom skulle vara så hade jag mått bra/bättre...

men de gör jag inte, o varför de så svårt fattar jag inte... de e som om

jag inte vill må bra, som om jag vill måla in mig i martyr hörnet... igen

o igen gör jag de o driver mig till vansinne, till dårskap o själv-död...

ett djävligt dåligt sätt att bete sig på, som härstammar från en konstig

uppfostran, uppväxt, utan att jag för den delen knullat kaniner eller

min mor... ( jag e ledsen mr: sigmund freud, men så e de, detta måste

jag understryka ) ( o om jag gjort de med kaniner så fattar jag inte

vad de skulle ha med detta att göra alls ) jag kan inte fatta varför

jag e såhär som jag e, varför jag låter mig själv falla tillbaka i samma

fälla om o om igen... just den som jag minst behöver, just den som

gör mig mest illa... detta e inget bra själv-bevarande sätt att vara på...

men jag e sådan, jag kan inte må bra om jag inte gör någon annan

glad o tillfreds... som något slaviskt behov av att alla i min närhet ska

må bra hela tiden, jag vill vara den bästa den perfekta vännen...  en

sådan man inte kan leva utan, då mår jag bra då o bara då e jag

riktigt glad... jag vet inte om detta e ett sätt för mig att glömma mitt,

ett sätt att gömma mig från mig själv... de e som att jag målar upp

allt, o hur de ska vara inne i mig... de som jag tror o tycker e de som

e de bästa... nu blir de ju sällan så o då mår jag skit... jag måste sluta

med detta sjuka sätt att vara, va fan jag kan ju inte styra framtiden, inte

göra någonting åt de som har varit... jag måste ta farväl av dessa så

kallade idiotiska tankar, ett avsked av dessa principer o värderingar

måste de bli... men hur fan gör man de..? så från en bläckbespottad sida

i min dagbok som säger allt de jag vet men inte kan göra nått åt...

....

” jag kan aldrig älska någon annan så mycket mer än jag gör...

jag kan aldrig älska någon annan så jag tycker om mig själv, jag måsta

göra som löven när de blir vår... utan att fråga om lov eller be om de,

så bara gör dom de... dom tänker inte på hösten o deras stundande död...

dom bara gör de dom ska o vill, slår ut o blir vackra... dom gör de för att

dom måste... jag måste tillslut fatta att jag e bra o att jag e en fin människa

bara för att jag måste... jag har inte mer att förlora genom att hitta o älska

mig själv... ”

....

varför skriva saker som man inte fattar sen ändå... konstigt/p

....