denordblidesdagbok

livet e en jävla cirkus, som ingen vill se på...

tur e väl de för denhäringa föreställningen e inget vidare alltså...

hästarna springer hur som helst, pressar in sin skötare till ett ganska

begränsat utrymme av manegen... där elefanterna snart ska jämna

honom med marken, med sina fler tons tyngre kroppar... mos o inget

att se... det finns inget nöje i att se den skabb tuggade hårlösa lilla

hunden heller... får tredje gradens brännskada, när han i blindo

försöker hoppa igenom brinnande ringar... sälen som ska klapp med

sina flärpar till fram ben eller vad de nu e, fick oxå ställa in...  hans

torrsprickor över hela hans annars så väl in fuktade kropp, fick

honom att kasta in handduken just dagen till ära... sen att hela tältet

ramlade samman som en tung blöt ylle filt, o tar kål på dom få som gick

dit för att dom fick gratis biljetter... eller dom som bara gillar skit cirkus...

detta måste ju bara ett tecken på att gränsen måste vara nådd, från o

med nu får inte livets jävla cirkus bli sämre...

....

nya tag mot världen o dess orättvisor... /p

jag har inte varit så duktig på att skriva på sista tiden,

vet inte varför... de har varit en rätt knasig tillvaro med många

nya saker... det har varit mycket typ ”de kan jag göra sen, de tar

jag i morgon” tänkande...  de e inte så bra att känna så när man

sitter i den sittsen som jag nu har satt mig i... men nu ska jag iaf

hämta hem de sista, från den därringa gudsförgätna pricken mellan

de två blåa fälten en tredjedels bit upp på svenska kartan... nu ska

jag slippa tänka på de oxå ett tag... nu ska jag bara lägga all min

energi på att hitta ett jobb eller två... de lär behövas mycket jobbande

nu ett tag fram över för att komma ikapp mig själv igen...

de va en liten läges analys om någon ville ha en sådan...

....

nu till de jag villa skriva om idag...

mina drömmar försöker lura mig, dom vill mig illa tror jag...

jag har drömt mycket sista tiden o i alla drömmarna e du med, o du

e inte som du e du e liksom helt underbar... jag vet ju att de inte e så

alls, jag vet ju att du aldrig skulle göra de du gör i/med mig när jag

sover... jag har ju kämpat såini för att inte tänka på dig, försökt att vara

klok sluta bry mig... inte se bak inte se ner, hålla blicken fäst i nuet o på

en punkt rakt framför mig... varför gör min kropp min hjärna såhär mot

mig själv... allt gick ju bra på den fronten just nu, jag hade tillomed börjat

bry mig om mig o mitt bara... precis de jag skulle göra, de jag behöver göra...

nä då börjar hjärnjävlen plocka fram dig igen, natt efter natt o dess utom

måla upp dig som just den underbara människa jag en gång trodde du va...

e detta inte konstigt att man gör så mot sig själv, ska man inte hjälpa sig

själv att komma vidare..?

jag hatar att drömma hemska saker som får en att må dåligt hela dagen

efter... de tar så på ens krafter o energi att bara intala sig själv att de bara

va en dröm o inget att bry sig om... men de e fan värre att vakna helt salig,

helt ny kär igen... för att komma på att den lyckan bara va en dröm, o intala

sig själv att de e bara den hemska verkliga sanningen som finns kvar...

livet e konstigt tycker jag... ta han om er/p

....

mycket i livet kom tillbaka när skåne låg för mina fötter...

jag har lärt mig rätt mycket de senaste tiden som jag nästan

hade glömt bort... saker som man inte tänker på när man inte

e van vid dom... som att ha riktiga vänner, jag har dom bästaste

man kan ha... de känns så jävla jobbigt bara för jag kan inte ge

de jag får av dom tillbaka... de känns som jag e en stor börda o e

i vägen hela tiden... mitt liv just nu e verkligen som att börja om från

noll, inget jobb ingen bostad o bara en massa saker som hänger där

bakom mig o jagar skiten ur mig... de e nog som dom säger att man

kanske ska styra upp något nytt innan man ger sig in i något nytt...

just nu känner jag mig bara som en parasit o inte något alls att ha...

jag får sådant dåligt samvete när de blir såhär, jag måste vända på

detta nu annars kommer jag bara må dåligt över detta oxå...

men som sagt jag kommer att ta mig ur detta oxå, o de e bara tiden

som kan visa de... tills dess så vill jag bara säga detta, att ni som

(ni vet vilka ni e)finns där o hjälper mig....

jag älskar er o kommer alltid stå i evig skuld till er... fina vänner

växer inte på träd, tro mig jag vet... kram/p

hammarslag...

jag tänkte skapa en ny rubrik som kan bli en återkommande

o vanlig rubrik på min blöbb.... men jag ska streta imot, jag e

en sådan som inte vill stoppa in saker i fack... eller jag måste

släppa den kontroll manin nu... allt behöver inte gå under de

ständigt plågande fenomenet ordningoreda...

hammarslag e något jag upplever ofta, när jag lyssnar på

musik ser på film eller när jag bara e med i livet... de e när

jag hör, ser eller känner o uppfattar något som går rakt in i

mig o rör runt litta... ger mig en smäll likt ett hammarslag rätt

i pannan, pang på bara utan att förvarna...

....

hammarslag från en film...

de e ett rätt löjligt krav att ställa, att man måsta tala så

att alla ska o kan förstå... varken människor eller svampar

växer på de viset... som om naturen bara hade ett sätt,

ett slags förståelse... som om de fanns ett slags förståelse

i själva den dumheten...

...

ur ”man tänker sitt” se den kram/p

nu e de tid att ta nya tag...

förrgår bestämde jag mig för ett datum, en dag då jag ska

få tummarna ur o komma mig här ifrån... denna på tok för

liten stad för att vara stor, o alldeles för stora stad för att folket

här ska fatta att den e sjukt liten... jag fattar inte varför vissa ställen

som nu typ skövde e så annerlunda än andra ställen o städer..? att

hela känslan i samhället e så konstigt fel på nått sätt... eller e de bara

jag o mitt sätt att se omvärlden som skapar detta... jag har kanske en

vision om hur jag tycker de ska vara o kännas där jag e o med dom

jag e med, som inte passar just här... eller som inte passar just nu iaf...

jag vet att gräset e inte grönare på andra sidan, men de känns som om

gräset e skönare där... detta får jag se o känna sen...

staden isäg skapar inte människorna i den, de e snarare tvärtom väll..?

de e konstigt hur några mil, några kullar med träd o några utan kan

göra så stor skillnad på oss... som om mentaliteten o sättet att vara

på skulle ha med geografiska platser att göra... jag kan fatta de om

vi pratar om andra sidan bollen vi lever på, men att några fjuttiga

minuter i en bil kan ha så stor påverkan på oss kan jag inte fatta...

något lite konstigt e de i detta iaf, o jag kan ju inte reda ut de...

så de får helt enkelt bara vara så...

....

men de finns även människor på denna geografiska plats som inte

förtjänar att bli stoppade i de facket jag inte kan fatta i texten ovan...

ni vet vilka ni e, de syns o känns vilka ni e... de lyser om vissa på ett

varmt o mysigt sätt... sådana som ni ska jag samla på inne i mig o

ta med mig var jag än e... ni e inte så många just här o de konstiga

med er få, e att nästan ingen av er e här ifrån från början... utan

som jag hamnat mitt i mellan dom två blåa prickarna på kartan...

hamnat här av en eller annan anledning... skön att ni finns...

....

kan ju oxå vara så att jag har varit i en viss tid o period av mitt liv

just nu o här som gjort att de känns såhär... e de så måste jag nog

säga att den har varit en något fel placerad rabatt, som har varit en

grymt bra lärdom för mig, mitt liv o mitt mående... tror jag, hoppas jag...

så jag säger ”tack o hej skövde” o ”hej till våren, o till malmö”.../p

....

....

människor, kära små människor ni e så söta...

nu ska inte jag sitta här, som någon/något mer eller tro att jag

själv e så jävla bra... för de vet jag att jag inte e, snarare tvärtom

om tror jag... men jag har genom många års träning o erfarenhet

kommit fram till mycket tycker jag själv som vissa verkar missat

helt... nu tänker jag på dom där ganska små sakerna som vi inte

e så bra på, dom däringa små sakerna som att vara tillsammans

med varandra o bara vara som vi e... tänk att de ska vara så

jävla svårt för oss... varför e folk så osäkra på sig själva att dom

inte kan bete sig som dom/de e bara..? att vi som individer i denna

mystack hela tiden måsta vara någon/något annan/annat, e inte de

bra jävla konstigt..? de borde vara bra mycket lättare att bara vara

som man e, sig själv alltså...

jag har haft några veckor nu av mycket såkallad ”egentid”, jag har

haft mycket tid med mig själv... mycket av denna tid har jag bara

varit i min säng o med mina egna spöken... försökt stoppa allt o alla

på plats, ordningoreda ni vet... på kvällarna har jag ändå försökt ge

mig lite luft, lite intryck o liv från de verkliga livet där ute dendäringa

verkligheten... fan de gör mig bara så trött så helt förvirrad på nått

sätt, har jag fattat nu... folk e ju fan inte kloka någon stans längre...

jag har skämtat många gånger o sagt ”att folk har mer MQ här än

IQ...” de e nog så oxå tyvärr, de finns snart inga människor kvar...

de e bara en massa som följer ett mönster som dom inte vet varför

dom följer o gör... när man sitter där i sin egna lilla värld o tittar på

den andra världen, så kan man inget annat än att gråta känner jag...

att den människan, folket man ser e inte de folket den människan

man vill se utan en biprodukt av något som inte finns... att dom inte

själva fattar de e jävligt konstigt tycker jag... jag e ingen sådan som

e bra själv, men jag försöker bli en sådan som jag tror e som en

sådan ska vara... eller en sådan som känner hur de ska kännas att

vara en sådan, tror jag iaf... just nu gör de mest ont att försöka vara

en sådan, för de finns inga andra som e sådana heller...

....

jag kan ha helt jävla fel, o ibland hoppas jag verkligen att jag har

helt jävla fel... men tyvärr så känner jag inte de... ni/vi e så små

så söta, så dumma så bara helt som vi e... ni/vi måste bara oxå

lära oss att va sådana som vi e... kram/p

jag har gått o filat i min skalle på något jag känner mycket

för o om, men kom aldrig till skott... dels för att bara blir så

jävla arg o ledsen över hela skiten bara av att tänka på de,

o dels för att jag känner att jag kommer bara skapa massa

ovänner o förhoppningsvis ett massmord av människorna..

de e detta med vargarna, o människans behov av att styra p;lt; ;/span>

o ställa... att leka gud, som oxå e en sjukt konstig typ som

vi oxå hittat på i våra sjuka skallar... då kom min räddande

vän emil med sitt blogginlägg... tack emil jag kunde inte sagt

de bättre själv, du e en så jävla fin människa... jag snor ditt

inlägg. bugar o bockar...

....

skrivet av eMiL Jensen...

jag måste kasta mig in i debatten om jakt som pågår nu.

och säkert till de flestas förvåning så är jag för skyddsjakt.

vi har helt enkelt ett för stort bestånd och det bara ökar.

det börjar bli en fara för andra djur och i viss mån även

människor. vi kan inte dalta längre.

jag föreslår att vi skjuter av ungefär 10% av alla jägare.

och försöker göra det etiskt; att vi i möjligaste mån skjuter

de mest agressiva och dom som inte har några ungar som

far illa av det. vi har alldeles för många jägare i sverige idag

och vi måste ta vårt ansvar. det är hänsynslösa rovdjur vi pratar

om. skjuter vi en tiondel av alla kommer jägarstammen snabbt att

återhämta sig. vi gör det ju för deras skull, för en rimlig stam och för

ett hållbart ekosystem.

självklart gör vi det också för naturupplevelsen och för att vi gillar att

gå upp tidigt på morgonen, men i grund och botten är det för deras skull,

som en tjänst.

vad gäller brittiska rävjägare och isländska valjägare tror jag däremot inte

på samma barmhärtliga och mjuka linje. där måste någon sätta ner foten.

....

här efter skulle jag oxå vilja ta in en sak om våra grannar norge, som envisas

med sitt jävla säl-klubbande... jag menar bara värför, de finns väll ingen som

vill ha en säl päls..? de e fult o de gör ont att se dem, de finns för fan gor-tex

om ni nu fryser...

....

låt dom små djuren leva för fan... o de blir inte mindre inavel för att du dödar

10% av en släckt, snarare mer tror jag... lämna bössan hemma nästa gång.../p

....

de e ett nytt år, o vi hänger med som om inget hade hänt...

de har ju inte hänt nått egentligen på samma sätt som att de hänt en

massa... jag tänker här efter skriva ett sådant här inlägg en gång i månaden,

för att ta upp saker jag o många med mig tror jag tänker på... de finns så

många saker vi vill fråga om, saker vi inte fattar o tänker på som behöver

redas ut... jag har valt att kalla dessa inlägg för, ”vad, varför o vem...”

denna första runda kommer jag ägna till den svenska kungafamiljen som

jag måste säga att jag gillar... jag e inte en av dom som vill avskaffa dem,

jag tycker snarare att de e så sjukt kul... men jag har tänkt en del på deras

ställning o deras sätt att vara på... hur dom ska kunna smälta in i dagens

liv med hela sin kunglighet..? så här kommer lite tankar jag tänkt om detta...

vassegoa....

detta e saker som jag (säkert inte bara jag) har tänkt om våran monarki...

den som ska vara en del av folket som ändå inte riktigt når hela vägen

fram till oss ” vi av folkets nivå ”... den nivån dom e lika men oss vanliga,

vi från gatan/från folket/vanliga medmänniskor... dom vill tror jag men dom

vill inte hela vägen för att dom gillar att vara lite mer, lite extra, något lite

mer än oss... o detta framkallar frågor i min skalle iaf, som typ...

....

när nu dessa kungligheter ska förlova sig ( något som många av oss gjort

innan, utan bli gifta ) så går tryckpressarna nästan sönder o folk gräver ner

sig i besvärjelser om hur mycket hela skiten kommer kosta... som om dom

pengarna skulle komma till vår nytta ändå..?

....

nu när/om viktoria ska/kommer att gifta sig med denne man av folket,

(som för övrigt e första gången de händer i den svenska historiken)

kommer hon då ta hans efternamn... kommer han kunna ta hennes,

om jag fattat de hela rätt så kan han inte de..?

....

om dom nu e så moderna i sin monarki som dom vill visa, e de helt

ok för dom att få en trans sexuell tronföljare som föds till kung o sen

blir en drottning eller tvärt om..? skulle vi få veta detta, skulle de vara

ok för dom eller för oss..? om tronföljaren visar sig vara gravt homo,

eller handikappad... hur gör dom då..? e de ok då..?

....

hur många tjejer eller killar har barnen i våran kungafamilj spänt på

eller blivit på spända av innan dom börjar spela/leka förhållande, inför

våra ögon..? (denna frågan vill man kanske inte veta, men den måste

ju dyka upp i deras egna sovrum..?)  jag menar dom måste ju oxå lekt

dr: i en kunglig lekstuga eller en kunglig klädkammare någon gång..?

de gör väl alla barn, de e väl en del av våran utveckling..? undrar så

vilket mjukis djur eller soffkant som madelen tyckte bäst om att gnida

sig mot när hon va liten..?

....

i dessa tider av jämlikhet så undrar jag hur de kan vara så att när vår

kung gifte sig, så blev hans utvalda (silvia då) drottning av sverige...

men vad fan blir daniel om han nu säger jag till kronprinsessan..?

han blir inte kung iaf, detta tycker jag e en sak att ta upp i köns

debatten... detta e inte jämlikhet iaf...

....

de e ju inte helt ovanligt idag med tanke på hur trasiga våra gener

har blivit genom årens gång, att folk inte kan få egna barn... e de så

då att vi kan få en adapterad tronföljare, kan vi då få en svart kung som

heter gustaf..? tanken gör mig helt glad, men undra om de kan vara/bli

så..? förr så gick de nog till lite sioså, men i dagens media samhälle så

skulle de nog inte vara så lätt... de blåa blodet e ju inget man kan bara

få så väl..? vad vet jag...

....

nu har jag bara en sak till som jag tänker på med tanke på att dom ska

vara så mycket dom kan som oss ”vanliga människor” som dom vill så

gårna vill kalla oss... vem i kungafamiljen e de som (de brukar vara i en

ganska vanlig familj ) har så mycket ”pms”, att de e bara tyst o stilla vid

frukostbordet vissa måndagar... för även de blåblodade folket har väl

oxå hormoner o mens..?

....

lite att fundera på kanske vad vet jag... ha de bra/p

jag vill o kommer snart att göra den/det...

kan hända att man inte som sund medmänniska gör sådana saker.

men jag kan inte låta bli... jag måste göra den/det snart, känner jag...

det e en dröm som har bubblat i mig väldigt länge nu, o som måste

få komma ut o bli testad... den e på tok för korkad ide för att låta den

bara vara... jag vill de så in i, att bara släppa allt som man kallar sunt

förnuft o bara ge sig där hän... ( föresten finns de inget sunt förnuft

längre, så varför bry sig ) mitt förnuft säger mig, de drar i mig o vill att

gör detta iaf...

....

jag har kryssat en liten by med en liten station, den lilla byn ligger vid

ett hav... en dag när man minst anar de så ska jag åka dit, med så lite

packning de bara går... min penna några skrivböcker, lite kläder o kanske

ett en mans tält... när jag sitter på tåget dit ska jag plocka ut simkortet ur

luren, ta alla mina andra plastkort o bara slänga ut dom genom fönstret...

att bara försvinna från världen för att verkligen hitta, känna den... de e de

som drar i mig... jag vill se om de går att bara med sina egna ben,  utan

någon/något mer än de man hittar på vägen kan komma någonstans...

jag har ju inget att förlora jag e ju redan så trött på detta liv, de ända jag

kan bli av med e ju mig själv... de e nog de jag vill mest av allt, bara de

att jag väljer ett lite roligare sätt att bli av med mig själv på... i mina så

kallade grundtankar kring detta/denna ide/tripp, finns de ingen retur...

jag vill inte åka iväg för att komma tillbaka igen... om de nu blir så att

jag kommer hem igen så e de för att jag tillslut kanske fattat något jag

inte fattat nu... att jag hittat en mening med mig själv, en mening med

att vara jag i detta livet... ( inte för att jag tror att detta skulle vara nått

som kan hända, men man vet ju aldrig något om framtiden... )

....

jag måste göra detta för att bara se hur de kan gå, att leka med denna

tanke gör mig helt lycklig... så vad ska man göra åt de, de e bara att

prova o se... de synd att de e så mycket man ska sno ihop innan.../p

en annan avskeds tanke...

e just denna med att kunna ta avsked av sina egna principer o

värderingar... jag satt o läste i en dagbok från tidigare i våras o kom

på att de e lika jävla svårt att säga farväl till sina egna tankar... som

att göra de till någon man tycker mycket om... de jag menar e att de

e sjukt svårt att ändra på sitt eget sätt, att släppa de gamla o fatta att

de inte e rätt... att ta farväl av de som man inte tycker om, få sig själv

att fatta att man hade fel o de inte va/e som man trodde/tror...

detta e ett av mina svåraste spöken, jag tror att de e fel att ändra sig...

om jag har sagt eller tyckt en sak kan jag inte få mig själv att ändra

på de... som om de skulle spela någon roll, som om de vore så fel..?

hade jag bara låtit mig själv, se på saker o ting som de e egentligen

e o inte som jag ville att dom skulle vara så hade jag mått bra/bättre...

men de gör jag inte, o varför de så svårt fattar jag inte... de e som om

jag inte vill må bra, som om jag vill måla in mig i martyr hörnet... igen

o igen gör jag de o driver mig till vansinne, till dårskap o själv-död...

ett djävligt dåligt sätt att bete sig på, som härstammar från en konstig

uppfostran, uppväxt, utan att jag för den delen knullat kaniner eller

min mor... ( jag e ledsen mr: sigmund freud, men så e de, detta måste

jag understryka ) ( o om jag gjort de med kaniner så fattar jag inte

vad de skulle ha med detta att göra alls ) jag kan inte fatta varför

jag e såhär som jag e, varför jag låter mig själv falla tillbaka i samma

fälla om o om igen... just den som jag minst behöver, just den som

gör mig mest illa... detta e inget bra själv-bevarande sätt att vara på...

men jag e sådan, jag kan inte må bra om jag inte gör någon annan

glad o tillfreds... som något slaviskt behov av att alla i min närhet ska

må bra hela tiden, jag vill vara den bästa den perfekta vännen...  en

sådan man inte kan leva utan, då mår jag bra då o bara då e jag

riktigt glad... jag vet inte om detta e ett sätt för mig att glömma mitt,

ett sätt att gömma mig från mig själv... de e som att jag målar upp

allt, o hur de ska vara inne i mig... de som jag tror o tycker e de som

e de bästa... nu blir de ju sällan så o då mår jag skit... jag måste sluta

med detta sjuka sätt att vara, va fan jag kan ju inte styra framtiden, inte

göra någonting åt de som har varit... jag måste ta farväl av dessa så

kallade idiotiska tankar, ett avsked av dessa principer o värderingar

måste de bli... men hur fan gör man de..? så från en bläckbespottad sida

i min dagbok som säger allt de jag vet men inte kan göra nått åt...

....

” jag kan aldrig älska någon annan så mycket mer än jag gör...

jag kan aldrig älska någon annan så jag tycker om mig själv, jag måsta

göra som löven när de blir vår... utan att fråga om lov eller be om de,

så bara gör dom de... dom tänker inte på hösten o deras stundande död...

dom bara gör de dom ska o vill, slår ut o blir vackra... dom gör de för att

dom måste... jag måste tillslut fatta att jag e bra o att jag e en fin människa

bara för att jag måste... jag har inte mer att förlora genom att hitta o älska

mig själv... ”

....

varför skriva saker som man inte fattar sen ändå... konstigt/p

....

19/12... natt...

jag tog en cigg på balkongen, fick höra på bekanta

röster från förr i den somnande staden... som snart ska

få vakna igen... dessa fulla medborgare som raglande,

bråkande e på väg hem... från ännu ett misslyckat försök

att vara ett par, att tycka om varandra (som dom gör) på

en offentlig plats... med en gnagande känslan i magen av

att inte kunna vara sig själv o säga bara de man vill säga,

för att giftet flyter runt i blodiga röda systemet... att vi/dom

orkar leva så, att jag orkar leva så o såhär e jätte konstigt..?

var finner vi meningen med de/detta, om man nu ska vara

lite sann o tänka efter... om man nu tar ett steg tillbaka o ser

på de hela som de nu verkligen e... jag känner att jag måste

komma bort från denna okontrollerade sjuka verklighet...

jag menar att de måste ju gå att vara bara jag/sig själv, o

ändå vara bra att känna tryggheten i att bara vara ärlig...

varför kan man inte sluta tro att all världens hemsk heter

kommer just drabba o falla på en själv, o särskilt när giftet

flyter runt utan styr o sans i skallen... när ska den dagen

komma när man fattar att en film e en film o ingen som

verkligheten... när ska man fatta o inse att nästa allt, väldigt

mycket de mesta iaf... e saker som vi tror vi ska göra, som om

de e något som förväntas av oss.. o i ett helt onödigt o helt

frånvarande av logik gör vi de ändå... när ska man fatta...?

....

ta han om varandra o kramas mer.../p

ett avsked e att ta farväl av någon/något, de e inget konstigt med

de... eller kan de vara de..? om man tar farväl av någon man vet att

man snart ska träffa igen så e de inte något man tänker på alls, typ

som att säga ”hej då” till en arbetskamrat... dom ser man ju dagen efter

igen, eller efter den stundande helgens slut... sådana avsked e inte så

svåra eller konstiga alls... jag tänker mer på sådana asked o farväl som

man gör till någon/något som man inte vet om man kommer att träffa

eller se igen... då känns de inte så lätt längre, då börjar de snurra på rätt

bra i skallen... för tänk om de e så att man aldrig ses mer, men tänk om

din arbetskamrat din vän blir överkörd just nu... så lätt kan livet förändras,

o om de aldrig snurrat i skallen innan så fy fan vad de kommer snurra...

....

jag o vi (tror jag iaf) försöker värja oss mot dessa händelser o tankar,

jag tror att jag kan förbereda mig på de som kan hända eller låtsas som om

jag inte bryr mig... jag tänker att de e inte en så stor grej eller de rör inte mig

att vi aldrig ses mer... men fy så fel man har då, fy så dum man e då... livet e

nog på tok för kort för att tro att saker/folk betyder mindre än dom gör, då e

de fan bättre att tro att de betyder mer än de gör... då kan man iaf använda

sig av besvikelsen, i sitt efter arbete att bli av med de/dom/den...

....

min käre far dog för lite mer än ett o ett halvt år sedan, han va sjuk o jag

visste vart de skulle sluta... de fanns inget att göra mer, bara att vänta... jag

kunde inte vara mer insatt i vad som stundades, o hur de skulle sluta... men

de hjälpte inte hur mycket jag byggde upp inne i mig, allt de jag trodde jag

hade koll på va bara tjur-skit... allt kom sen ändå...

jag har tänkt många gånger att man ska alltid göra saker som om de va den

sista gången man gör dom... de e kanske så man ska ta alla avsked o farväl

oxå som om vi aldrig kommer ses mer... frågan e om de hjälper eller om de

hjälper lite iaf....

....

jag drömmer om dig ofta pappa o i mina drömmar e allt som innan, du e

samma tok som vanligt... jag saknar dig så/p

skillnaden igen...

jag skrev för ett tag sedan om att vi hela tiden ska hitta

den stora skillnaden på oss människor o på djuren... med tanke

på detta fastnade jag i en text, skriven någon gång i slutet på

1800 talet... med tanke på denna text måste jag ta tillbaka en del

av de jag sa då... vi har inte alltid sett de som ett måste att hitta

skillnaden mellan våra raser, våra sätt att behandla den ene i mot

den andre... vi kan dra de till sin motsatts oxå på andra hållet, vi e

så grymt smarta vi människor...

....

det va vist en sugga (mamma gris) som blev dömd för mord i en

liten stad i tyskland... hon hade attackerat ett barn, som hon tyckte

hotade hennes kultingar (barn grisarna) ... de gick som de gick med

ung djävlen, vad skulle han där o göra..? hade vi inte tappat all våran

naturliga instinkt, så hade han kanske fattat att man ger sig inte i kasst

med att störa eller hota en 2-3 hundra kg ny förlöst sugga o hennes

små... detta resulterade i att suggan blev dömd för mord, hon fick helt

enkelt genomlida en rättegång med domare o allt... inte domare av

hennes ras utan människor... enligt de nerskrivna protokollet som finns

så blev hon behandlad som alla andra mord misstänkta, hon fick alla

dom rättigheter som man fick på den tiden... men nu undrar jag vad o

hur ska en gris kunna försvara sig mot dessa anklagelser, med tanke

på att grisar kan inte prata inte som vi anser att talet ska vara iaf...

hur kan man ta in en gris i en rättegång o förvänta sig att den ska säga

något..? de borde fan t,o,m folk som levde på 1800 talet fattat att de va

helt meningslöst..

....

de bar sig inte bättre än att grisen hon blev dömd för mord på den lilla

dum pojken hon i försvar av sina små hade råkat döda... hon blev fängslad

en tid, sedan förd till byns galjbacke o hängd till döden... de står även i

protokollet att grisens ägare blev jätte glad när hans onda gris hade fått

de värsta av straff man kan få, o att kultingarna gick fria p,g,a sin ringa

ålder, o därför inte kunde dömas till medhjälp... är inte människan ett

underbart djur.../p

hur många gånger om dagen e de normalt att tänka att

man inte pallar mer, att nu får de fan vara... e de normalt att

tänka den tanken alls..? finns de någon som vet, så snälla hjälp

mig ge mig ett svar... jag tror jag håller på att bli riktigt knäpp...

jag tänker den hela tiden, den har blivet en sann kompis som inte

vill lämna mig ifred... denna tiden i livet e inte så kul att vara just

mig... de e ett helvete att hela tiden hitta på en anledning att bara

fortsätta leva... att kliva ut sängen i morgon, att hitta orken en dag

till... de har gott från att stå ut dag för dag, till att tänka på minut för

minut nu... detta e inte bra, detta e så de inte ska vara... men sen o

andra sidan vet jag nog inte hur de ska vara... jag letar o letar efter

något jag inte vet vad... jag fick en tanke idag som jag inte kan få

rätt på, om de nu e så att man inte kan hantera detta med relationer

till andra människor... då borde man kanske bara vara med sig själv...

jag har ju provat denna tés innan o de gick bra... den gick nästa i två

hela år, sen gick allt åt helvete igen... två jävla år av ensamhet o jag

hade inte lärt mig ett skit, bara att sakna o längta efter de jag inte kan

eller hade... jag kan inte ha med andra att göra, vad e de för liv..?

jag känner inte mig själv, kan de vara så... kan de vara en av dessa

saker som pajar för mig... att vara ensam med sig själv e inte att vara

ensam om man nu inte känner sig själv... för den personen som man

e med 24/7 e ju ännu en som man inte känner, ännu en som man inte

kan lita på... jag vill så se på mig själv o inte tycka att de e ett stor jävla

missfoster jag tittar på... jag vill kunna gilla mig själv, ska de vara så

svårt att få till... kan de vara så att man kan inte tycka om mig, om de e

så e de fan ingen mening med att hitta en anledning  att palla eller att

vara mig... om de e så kan ingen, snälla någon bara säga de till mig...

jag e så virrig så osäker just nu, jag fattar inget... de ända jag vet e att

jag inte gillar den som e jag... skit oxå/p